lördag 13 augusti 2011

Inte meningen...

Soligt och fint har det varit idag, och eftersom matte ändå hade väckts för frukostservering så tyckte Rasmus att det var på tiden att han rastade matte.


 Rasmus: Mums! Gott med gräs!

Spännande dofter också. 

 Massor att titta på.

Men hallå, matte! Är det du som gömmer dig där?


 Var det en fjäril? Snabb rackare.


 Och där uppe sitter det en pippis. Undrar om den vill komma ned?

 Fast nu börjar det visst komma andra promenixare här...


Här tar matte över berättandet. Lillmissen tycker nog det känns lite pinsamt. Han påjamar, att det som hände inte var meningen. Det förstår matte också.


Mattes historia:
En bit bort kom en hund promenerande med sina människor. Rasmus tittade lite, men mer var det inte. Dessutom står vi alltid en bit från gångstigen så att vi inte ska få folk eller fä alldeles inpå oss. Sedan vete katten vad som hände. Jag tyckte att vi kunde dra oss lite åt andra hållet, även om vovven inte alls betedde sig hotfullt. Det tyckte inte Rasmus. Han stretade åt sitt håll, och plötsligt var selen på glid.


Jaaa, vad gör man när en icke hundvan innekatt håller på att komma loss från selen och dessutom alldeles i närheten av en hund? Jag lyfte upp Rasmus, samtidigt som selen och kopplet alldeles trasslade in sig. Om det tyckte inte lillmissen. Och visst varnade han med fräsningar och lyft tass, men jag ville inte släppa ned honom medan hunden var i närheten.


Det är nog inte så svårt att gissa hur det gick? Jag fick mig förstås ett antal skråmor, och när selen plötsligt satt helt fast blev Rasmus panikslagen. Det hela slutade naturligtvis med att han tog sig loss och hoppade ned på marken. Nu låg där en rädd, arg och fräsande grårandig katt i gröngräset och jag stod med en tom, mycket tom, sele i handen.


Som tur var, hade hunden promenerat förbi vid det laget. Här gällde alltså först och främst att inte skrämma upp lillmissen mer så att han satte av och triggade igång några jaktinstinkter hos skällisen. Jag satte mig ned på en sten på lagom avstånd och pratade med Rasmus. Han låg nästan dold i det höga gräset och andades häftigt. Så satt vi en bra stund, medan jag plockade fram en pappersnäsduk och torkade bort det värsta blodet och samtidigt fortsatte att prata med den uppjagade kvittermissen.


När han lugnat sig, erbjöd jag lift med transportväsktaxin hem till oss. Rasmus tackade artigt nej, och började ströva omkring bland buskar och grästuvor som om inget hänt. Problemet var bara att han nu gick helt lös, utan koppel. Jag gick bredvid, på lagom koppelavstånd som om han gått i sele. Bara med den skillnaden, att det helt plötsligt inte gick att låsa kopplets längd när en nyfiken lillmisse ville undersöka alla för en människa ogenomträngliga snår. Den nyheten upptäckte förstås Rasmus ganska raskt. 


Under ca två timmars tid förde jag ett mycket ensidigt samtal med ett antal busksnår och provade med jämna mellanrum visa fram väskan. Rasmus var inte nämnvärt intresserad. Detta var frihet!


Tyvärr bor vi ju så till, att det är helt otänkbart att ens tillfälligt lämna en kisse utomhus, även om ena handen hade börjat svullna och värka och nog skulle må bra av att tvättas ren. Till slut lade sig Rasmus utsträckt i en härva långt gräs och kopplade av. Försiktigt närmade jag mig och lyfte upp honom. Jodå, det gick bra med väsktaxin nu. Kanske var det dags för en andra frukost?


Här gällde det att torka bort blodet, så att man inte dyker fram från buskarna och skrämmer slag på folk.

 Lite skråmor på kinden efter flexande klor. Det syns inte här, men jag har små punktmärken efter en utspärrad tass på kinden. Undantaget är "lillfingerklon", som har skapat en prickad linje strax framför örat på mig, troligen när jag drog undan huvudet.


 Kattbett. Inte bra! Det ömmar, spänner, värker och är varmt. Tjoho, party för alla kattmunbakterier!

 Och här är några av klösmärkena.

Väl hemma tvättade jag såren, och sedan var det dags att ringa för att få en tid på akuten. Väntetiden på två timmar ägnade jag åt att läsa på ordentligt om kattbett och antibiotika, och skrev ut några artiklar från Läkartidningen och FASS för att ta med till läkarbesöket. Jag har av flera olika personer hört om vikten att få rätt antibiotikabehandling, och hade mammas sjukhusvistelse till följd av kattbett i färskt minne. Därför var jag väl påläst, och beredd att bli en "besvärlig" patient om det skulle behövas. Fast det behövdes inte! Bemötandet av personalen var jättefint, och det gick utmärkt att lugnt diskutera varför jag ville ha ett annat penicillin än det först föreslagna. Raskt fick jag ett elektroniskt recept på Spektramox, och efter att doktorn frågat efter när jag fått min senaste stelkrampsspruta, så fick jag uppsöka min alldeles egen "sticktant" och få en vaccination i överarmen.


Vill ha ett kort på hur stor svullnaden är första dagen, för eventuell jämförelse.


Min antibiotikatt. Amoxicillin och klavulansyra i en och samma tablett. Läkemedelsnamnet är Spektramox, men andra tillverkare kan ha andra namn.

Slutligen lite nyttiga länkar:
  • Wikki har skrivit om kattbett
  • Läkartidningens artikel om rätt och fel val av antibiotika
  • FASS har bl a denna artikel under rubriken Läkarbok

17 kommentarer:

  1. Oj vilken pärs för alla inblandade. Skönt att det slutade så lyckligt som det gjorde. Själv har jag aldrig lyckats hålla mig borta så länge som två timmar, så där är jag djupt imponerad av kvittermissen.

    SvaraRadera
  2. åhhh,Vilken dag!! så klart att det var en olyckshändelse! Men stackars matte! Kattbett är inte roliga! Tur att hon visste vad hon behövde. Det kan bli riktigt elakt om man får fel medusin! Hoppas att det inte gör allt för ont! Vi tycker att matte är väldigt duktig som lyckades vara så lugn och förhindra att Kvittermissen blev storviltjägare!
    nosgos å en himla massa gottisar
    Maurice & Kajsa

    SvaraRadera
  3. Vilken tur att Kvittermissen inte sprang sin väg!! :O

    Vi har två katter varav den den ena har lyckats smita ur kopplet och den andra försökte, med ett svullet kattbett som följd när hon med all kraft skulle fångas in i sitt panikslagna tillstånd... Den katt som smet försvann raskt in under en buske och vi bad till både Skaparkatt och Gud att han inte skulle springa sin väg när vi smög fram för att ta honom, det var första gången han var ute och selen satt fast tyckte vi, men i en ögonblinkning var ju en rädd katt ur den...
    Som tur var fick vi tag i båda katterna och jag fick penicillin och en färsk stelkrampsspruta och det kan ju alltid vara bra inför eventuella nya kattbett! ;) Promenadkatter verkar ingen av dem vara dock!

    Karin med Linnsen o Frank

    SvaraRadera
  4. Vilket otäckt äventyr! Sånt här kan hända när vi katter får panik, även om vi är väldigt trevliga till vardags och håller klorna i sina klohylsor och tänderna i våra stängda munnar.
    Min matte har blivit biten många gånger, och ätit det där antibioti-katt många gånger... Nu hoppas vi att medilinen hjälper på en gång. //Fjutten med kollegor!

    SvaraRadera
  5. Puh vilken dag för er båda !!!
    Jmarns tur att det var en snäll skällis som promenerade förbi och inte en som började jaga dig Rasmus.
    Mattes tass ser väldigt ajaj ut :(
    Tur att hon inte behövde vara den besvärliga patienten på sjuka huset :)
    Tasskramar i massor till matte och gottis till Rasmus för att du till sist lät dig transporteras hem i väsktaxin !!

    SvaraRadera
  6. Mjau, nu vill jag skicka en alldeles särskild KattKraftLaddad TillfriskningsTröstTassKram till matte - som ska ha Max Beröm för lugn och mod i en verkligt krisartad situation! Föredömligt handlande i både katthantering och läkarbesök, för även om vi missar inte menar att skada så kan panikbett hamna fel, vilket vi ångrar 100falt. Och vid kattbett så är det doktorn nästa, det är bara så! Att dessutom först rädda sin kisse och sedan ta hand om sig själv är bara det berömvärt. ♥ Heders matte!!

    Och sedan ett innerligt tack för hjälpslanten till KlosterKatterna!

    NosPuss Wikki

    SvaraRadera
  7. Aj! Det där gör ont, det syns. Ibland händer det såna där olyckor, men vilken tur att lillmissen inte passade på att springa bort sig. Hoppas nu att antibiotikatten hjälper.
    Tröstetassar och nosgos till matten!

    SvaraRadera
  8. Injamar med Wikki. Vilken matte ni har som kan hålla huvudet så kallt trots smärtor som inte kan ha varit nådiga och massor av blod!

    Jama om kriskatthantering :).

    Nosgos och bli bra fort nu matten.

    SvaraRadera
  9. Så handlar en riktig kattmatte! Tyvärr händer det ju ibland att katter blir desperata och då kan det bli både bett och klösningar. Givetvis med penicillinkur som följd. Själv har jag en fantastisk husläkare som ringt in ett recept som jag bara kan hämta ut vid behov. På ett katthem är man extra utsatt. Det brukar i alla fall gå över ganska snabbt om man sätter in kuren direkt, vilket du gjort. Hoppas du inte blir alltför svullen.

    SvaraRadera
  10. Håller med Kattson! Så handlar en riktigt kattmatte!
    Beundransvärt behåller lugnet och lyckas att lugna en vettskrämd Rasmus.
    Orkar att vänta ut tills han har blivit så trygg att han låter matte stoppa ner honom i väskan, trots att blodet sprutar och det gör ont, ordentligt ont!
    Dessutom tar sig tid och är påläst om kattbett och antibiotika när hon kommer till akuten.
    Undrar hur många som hade klarat en så svår pärs med samma lugn och kyla. Inte många.

    =^.^=

    Nosbuffar och en stor kram

    SvaraRadera
  11. Oj, oj vilken dramatik! Och vilken perfekt matte! Vilken tur för både Rasmus och matte att denna thriller slutade lyckligt!
    Ett stort grattis till Stationskatterna för att ni har en så duktig matte!
    Tasskramar
    Mozart och Vincent

    SvaraRadera
  12. Mjoj,oj...Vilket drama/Jam & Kryis Kram från oss!!!

    SvaraRadera
  13. Fina bilder på Rasmus i kopplet. Stackars matte med alla såren, bra att du kom iväg till akuten. Inte lätt att bli sådär rädd, vi känner igen det.Skönt att alla är hemma igen i alla fall. Trösbuffar

    SvaraRadera
  14. Oj vilket äventyr ni har haft! Vilken tur att lillmissen inte sprang bort! *morrhårsdarr* Ni har en väldigt klok matte som agerade helt rätt. Stackars matte, det ser ut att göra väldigt ont det där. Hoppas antibiotikatten har börjat verka så det inte gör så ont längre. Jamarfina bilder på lillmissen. *tröstnosbuffar och tassklappar till er båda*

    SvaraRadera
  15. Åh, matte kände hur det sved till i hjärtat när hon såg din sargade kropp.. Tur att akuten var snälla och gav dig rätt medusin. Kattmunnar förmodar man ju är rena när vi blir så himla rena av att tvätta oss, men så verkar det ju inte vara. Vi skickar en sajberkram med ett "krya på dig och läk snabbt igen"!

    SvaraRadera
  16. Stackars stackars mattes!
    *massor av krya-på-sig-kramar!*
    *ser att jag har missat en hel del! äntligen hemma så nu har jag mycket att ta igen! *nosbuff-kram*

    SvaraRadera
  17. Åh, vilket otäck upplevelse. Både för dig och lillmissen, men han blev ju åtminstone inte skadad. Hoppas såren läker fort och inte ger stackars matte alltför allvarliga men. Förståndigt att gå till doktorn, man kan ju aldrig veta vilka basilusktyper som finns i kattmunnar, även om de som Lisen och Golle jamar, används till pälstvätt.
    Kramar och tassklappar
    PS Det där ensidiga samtalen med busksnåren känner jag väl igen från mina och Frasses gårdsbesök :-)

    SvaraRadera